En stor förebild och vän har nyss lämnat oss och det är med tårar och sorg i hjärtat jag skriver denna text då jag precis fått beskedet om Frank Anderssons bortgång.
Jag började brottas på tidigt 80-tal och en av andningarna till det, stavas FRANK ANDERSSON. Han var en av dom stora fixstjärnorna inom svensk idrott detta årtionde tillsammans med dom övriga 56:orna. På Dagis och skolor brottades det överallt och alla skulle såklart vara Frank Andersson. Som liten grabb så blev jag klubbkompis med Frank i Spårvägens BK i Midsommarkransen där vi tränade och levde tillsammans med övriga brottare. Jag fick äran att lära känna honom tidigt, få inspiration och se vad som krävdes för att bli bäst i världen. Jag blev ofta kallad nya Frank i media under mina unga år vilket såklart gjorde mig väldigt stolt.
Året 1987 var jag och Frank Andersson i SM final samtidigt för vår klubb Spårvägen och jag som yngsta finalist någonsin. För mig var det enormt stort att redan som 14 åring få gå in och brottas en SM final tillsammans med en levande legend och klubbkompis. Jag minns att Frank sa till mig att nu tar vi dom jäklarna Martin. Det blev sen dessutom lag-SM guld med Spårvägen och många andra fina framgångar och tokiga minnen genom åren.
Jag minns när vi var i Halmstad hemma hos Frank där han bodde då och vi gjorde en massa tokigheter. Tar du inte VM guld nästa år så slår jag ihjäl dig sa han och skrattade. Det gjorde alltid ont att träna mot Frank och skallarna haglade för fullt och ofta kom man hem med både en och två blåtiror. Det gör ont att bli bäst i världen minns jag att Frank sa med ett leende på läpparna efter att han gett mig en Dansk-skalle på träningen.
Jag minns även att Frank var sponsrad av flera kända klädmärket och att han ibland kastade kläderna efter att bara ha använt plaggen under något enstaka träningspass. Det kommer nya på måndag sa han och skrattade och klubbkompisarna var sen snabba att rensa papperskorgarna.
Hans olika sportbilar stod ofta parkerade utanför träningslokalen i Midsommarkransen. Han försvann med gasen i botten och inte sällan var det någon beundrarinna som satt bredvid honom vid förarsätet. Ja Frank har alltid vågat att sticka ut och var en härlig profil som gick sin egen väg. Man hade aldrig tråkigt i denna mans sällskap och det hände en hel del i hans närhet. Ja det finns så många storys att berätta om denna man.
Han älskade att träna hårt och det var väl ett sett även för honom att få ut sin energi. Han ville alla väl men ibland blev det inte riktigt som han hade tänk sig då han tappade kontrollen. Senare i livet fick Frank diagnosen ADHD och sa då att han äntligen fick svaret på varför han haft denna rastlöshet i alla år.
För några veckor sedan tog vi vår sista fika i Skrapan på Södermalm i Stockholm och då tog vi denna bild tillsammans med vår vän Robban. Jag minns att jag tänkte att detta kanske blir vår sista bild tillsamman och så blev det också sorgligt nog denna soliga dag.
Trots att han var sjuk och mager så försökte han som alltid hålla skenet uppe och skojade för fullt. Han berätta att hans hjärta var slut och att han regelbundet var tvungen att åka till sjukhuset för att tömma lungorna på vätska, att han inte hade sovit på flera dygn och var tvungen att ligga med magen på sängen och benen på marken för att kunna andas om nätterna. Optimistisk som han var så sa Frank att efter operationen kommer jag tillbaka starkare än någonsin och då är det dags att börja träna och komma i form igen. Nu blev det inte så och istället slutade hans brottarhjärta att slå just denna kväll den 9 september 2018.
Jag kommer alltid att minnas Frank Andersson som en varm, karismatisk, glad och härlig vän. Självklart kommer jag också att minnas en gudabenådad brottare som publiken älskade att se.
Vila i Frid! min stora förebild, klubbkompis, Världsmästare och kära vän, Frank Andersson
❤️❤️❤️